Prag våren 1968
I början av 1968 så ersattes Antonín Novotný – en politiker känd för sin hårda linje – som förste sekreterare i kommunistpartiet med den reformistiska figuren Alexander Dubček, en slovak. Denna utnämning av en man som hade stigit i graderna inom kommunistpartiet, och med hans reformistiska åsikter, chockade utan tvekan ledarna i Ryssland som hade den yttersta kontrollen över denna satellitstat. Kanske den mest chockerande delen av hans övertygelser var att han nästan gick så långt som att föreslå att Tjeckoslovakien skulle förvandlas till en socialdemokratisk stat, vilket såklart skulle vara ett massivt steg bort från kommunistidealen.
Offentligheten gav massivt stöd för idén som döptes till “Socialism med ett offentligt ansikte”, men de människor som verkligen betydde något – de andra politikerna och ledarna i Moskva – var inte lika imponerade. Då regeringens grepp blev lösare så svarade det tjeckiska folket med ett utbrott av aldrig tidigare sedda upptåg: det konstnärliga samhället reste sig, åsikter som var anti-Moskva hamnade i allmänhetens blickfång och spridning av politiska idéer blev vardag. Frihet från kommunismens bojor verkade äntligen bli verklighet och allmänheten trodde aldrig att det skulle ta slut när 1960-talet gick vidare.
Festen slutade dock oväntat tvärt i augusti 1968 när de mäktiga sovjeterna bestämde att de var trötta på stämningen som hade uppslukat Tjeckoslovakien. De var bekymrade inte bara över det faktum att dessa händelser ägde rum utan även över det faktum att det mycket väl kunde sprida sig till andra kommunistländer och därför hota kommunismens struktur i hela Europa. Som en motaktion sände sovjeterna 500,000 soldater till Tjeckoslovakien för att kuva offentlighetens nyfunna frihet. Stridsvagnar ställdes upp på Vaclavplatsen i en enorm maktdemonstration och modiga män och kvinnor försökte förgäves slå tillbaka den utländska styrkan – antingen genom våldshandlingar eller genom fredlig ockupation av olika delar av landet.
Den sovjetiska invasionen var för all del ingen oblodig sådan, ett antal skador och dödsfall skedde under den här tiden. Samtidigt så kallades Dubček och hans supportrar till Moskva där de tvingades avsluta sin politik. Även om Dubček var kvar vid makten efter sin återkomst så låg numera det verkliga inflytande på annat håll – Dubček personifierade nu en marionettledare. Trots detta så fortsatte det offentliga motståndet i Tjeckoslovakien och detta nådde sin isande höjdpunkt i januari 1969, då en man vid namn Jan Palach tände eld på sig själv på Vaclavplatsen, en politisk protest som kostade honom livet.
Inte ens som en marionettledare blev Dubček långvarig. I april 1969 ersattes han av en kandidat som var mycket mer accepterad av Moskva, en man vid namn Gustav Husák. Denna utnämning ledde till ett massivt nedslag på de liberala friheter som hade åtnjutits under de senaste åren och som resulterade i att många av landets största konstnärer och intellektuella emigrerade innan gränserna stängdes av regimen.
Under de följande månaderna och åren så rensade Husák partiet från alla som hade uttryckt stöd för rörelsen och fortsatte med att centralisera makten tillbaka till regeringen. Han utökade också den skräckinjagande hemliga polisens befogenheter. Tjeckoslovakien gick också med på att följa de kommunistiska åsikterna i utbyte mot en god levnadsstandard. Detta var fallet fram tills 1989, när Sammetsrevolutionen kom till liv.
